AI som kreativ medskapare: lärdomar från teatern

Av Jon Fitts, Design Lead på Attensi · Publicerad: 9 september 2026

Skrivbordet stod inte där.

Det var hösten 2008 och jag spelade Valmont i en studentuppsättning av Farliga förbindelser – första gången jag stod i klackskor och pudrad peruk. Hjärtat sjönk när min motspelare och jag insåg att skrivbordet, som vår scenregi byggde på, inte syntes till. En scenarbetare hade missat sin signal. Skrivbordet stod kvar i kulisserna bakom ett spaljé, på gnisslande hjul. Scenen var redan igång. Vi hade ungefär två sekunder på oss att bestämma: bryta eller böja.

Vi böjde. Skådespelerskan som spelade Merteuil lutade sig bakåt på schäslongen, vinkade åt mig att sätta mig bredvid henne och vi fortsatte scenen med bara några decimeter emellan oss. Replikerna fick en ny laddning och en ny intimitet. Publiken pratade om det efteråt. Två veckor in i vår fyra veckor långa spelperiod behöll vi den nya scenregin.

Jag tänker ofta på det där skrivbordet när jag arbetar med AI i dag.

Hitta dina medskapare

Jag ägnade drygt två decennier åt teatern innan jag kom till L&D. Största delen av tiden var jag omgiven av människor vars jobb helt praktiskt är att skapa något av ingenting: skådespelare, scenografer, regissörer, dramaturger, inspicienter, tekniker som hänger ljus klockan tre på natten. En sak lär man sig snabbt i den världen: teater är inget envälde. Regissören har en vision, men pjäsen som hamnar på scenen är alltid – alltid – en förhandling mellan människorna i rummet.

Det första designmötet inför en ny uppsättning är varje gång en liten uppenbarelse. Du kommer in med en bild av pjäsen i huvudet och går ut med en annan, för ljusdesignern har sett något du inte såg, kompositören har hört något du inte hörde, och kostymdesignern har byggt en värld du inte visste var möjlig inuti den värld du trodde att du skapade. Du blir överträffad i fantasi, på bästa möjliga sätt. Pjäsen blir större än du.

Under masterutbildningen gav Oskar Eustis, konstnärlig ledare för den anrika Public Theater, vår årskull det han kallade sitt bästa råd till blivande dramatiker: hitta dina medskapare. Han menade de människor vars visioner liknar dina, och de vars visioner på ett produktivt sätt står emot dina. De som knuffar dig bort från den stig du annars skulle ha gått ensam och in på en mer intressant.

Generativ AI, använd rätt, är precis en sådan medskapare.

Dikteringsfällan

Mycket av det som sägs om att arbeta med AI just nu låter som diktering. Du skriver en prompt, modellen “levererar” det du bad om och du betygsätter resultatet mot bilden i ditt huvud. Stämmer det inte skärper du prompten och försöker igen. Hela samspelet formas av antagandet att din ursprungliga vision är målet och att AI:ns uppgift är att träffa det.

Så arbetar en oerfaren regissör med sin ensemble. Och av egen erfarenhet leder det sällan till ett bra resultat, varken för de kreativa eller för publiken.

När jag promptar en modell i dag – för att skriva utkast till scenariogrenar i en lärmodul, för att improvisera språkliga riktningar för en karaktär, för att föreslå mekanikvarianter till ett minispel – försöker jag komma in med en tydlig avsikt och en lös vision. Jag vet vad ögonblicket ska åstadkomma. Jag är mindre fast vid exakt hur det görs. Sedan läser jag det som kommer tillbaka på samma sätt som jag skulle se en motspelare göra ett oväntat val på scen. Inte “är det här vad jag bad om”, utan “vad ger det här mig som jag inte såg tidigare?”

Ibland blir svaret ingenting, och då stryker du det. Men ofta finns det en vändning i det – en formulering, en struktur, en vinkel – som jag inte hade kommit fram till på egen hand på en veckas arbete. Och det kloka draget, det jag lärde mig på en universitetsscen 2008, är att ta emot det som erbjuds och bygga vidare på det.

Därför spelar det roll för lärandedesign

Därför att överraskning är ett av de mest pålitliga verktyg vi har för att få något att fastna.

Kognitionsforskare har studerat det här i decennier under flera olika namn – prediktionsfel, brutna förväntningar, nyhetseffekten. Kortversionen är väletablerad: när det som händer härnäst inte stämmer med vad hjärnan förutspådde skärps uppmärksamheten och hjärnan flaggar ögonblicket som värt att lagra. Det nya aktiverar samma dopaminerga system som är inblandade i minneskonsolidering. Utmärkande ögonblick i en annars förutsägbar följd minns vi oproportionerligt väl. Fenomenet har replikerats så många gånger att det har fått ett eget namn (von Restorff-effekten, om du vill läsa mer).

Den utbildning du minns är den som överraskade dig

Om du någon gång har suttit igenom en kurs på jobbet vet du redan vad det innebär i praktiken. Det material som inte lärde dig något var det du kunde förutse. De ögonblick du minns är de som inte gick som du väntade dig.

För mig är det här den röda tråden mellan teater och L&D. Jobbet är inte att leverera innehåll. Jobbet är att bygga ett ögonblick som sätter sig. Och ögonblick som sätter sig innehåller nästan alltid en liten omvälvning av det deltagaren trodde skulle hända härnäst.

Om jag är den enda i rummet när jag utformar de ögonblicken – bara jag och min egen mönsterletande hjärna – kommer jag att göra variationer på det jag redan har gjort. Det oväntade är per definition svårt att skapa inifrån de egna förväntningarna. Det är precis det en bra medskapare ger dig. Och det är vad AI, använd som medskapare och inte som varuautomat, ger dig flera gånger i timmen.

Låt inte det perfekta stå i vägen för det som är bra nog

När jag möter AI med en samarbetsanda håller jag mig oftast till ett enkelt ramverk som hämtar sitt sätt att arbeta från hur en skicklig regissör arbetar med en ensemble:

Kom med en avsikt, inte ett mandat. Vet vad ögonblicket ska göra för deltagaren. Håll i hur det görs med lös hand. Ju hårdare din prompt styr resultatet, desto mer begränsar du modellen till att ta fram variationer på det du redan föreställt dig.

Behandla varje svar som ett erbjudande. Inom improvisation säger vi “ja, och ...”. Första draget är alltid att ta emot det motspelaren ger dig på dess egna villkor innan du bestämmer vad du ska göra med det. När AI ger tillbaka ett utkast, en bild, en struktur – läs det för vad det föreslår, inte bara för om det stämmer med bilden i ditt huvud. Kom ihåg: AI:ns resultat är ett svar på något du gav den, och ett oväntat svar kan peka på blinda fläckar, fördomar och antaganden du inte visste att du hade.

Regissera helheten. Du är inte skribenten längre, du är den kreativa chefen. Din smak, ditt omdöme, din läsning av deltagaren, varumärket och ögonblicket – det är fortfarande helt ditt, och det är det arbetet faktiskt vilar på. AI:n föreslår. Du formar, stryker, kombinerar och bestämmer.

Det var allt. Ramverket är kort med flit. Som det mesta i teatern fungerar det i praktiken och blir pretentiöst om man förklarar det för mycket.

Det finns en given invändning mot allt detta: att öppenhet för det oväntade låter oförenligt med att leverera snabbt. Det är det inte. På Attensi arbetar vi snabbt och itererar, och en av anledningarna till att vi kan det är just att designerna inte försöker tvinga varje resultat att matcha en fast vision. Vi låter verktygen överraska oss, behåller det som är starkt, stryker det som inte är det och går vidare. “Låt inte det perfekta stå i vägen för det som är bra nog” är ett teaterråd som är äldre än jag. Det gäller även regeln att åttio procent av något som spelas live slår hundra procent av något som aldrig får premiär.

Skrivbordet stod inte där. Vi gjorde en bättre scen.

En intressant och känslig fråga för L&D just nu är inte om AI kommer att ersätta designers. Det gör den inte, av samma skäl som en enastående ensemble inte ersätter sin regissör. Den mer intressanta frågan är om vi förblir öppna nog för att låta AI verkligen samarbeta med oss – om vi håller våra visioner fasta nog för att leda och lösa nog för att låta oss inspireras.

Hitta dina medskapare. Några av dem är numera stora språkmodeller.

Jag är nyfiken på hur andra kreatörer inom L&D ser på det här. Är din AI en varuautomat eller en motspelare?